2012 Om mig & mat del 1

Alla har sitt eget utgångsläge och sin egen resa att göra. Men ibland kan det kännas intressant att veta var andra får sin inspiration och sina insikter ifrån.

Därför väljer jag att berätta min egen historia. För att du skall förstå lite hur jag kommit fram till det som gäller mig och mitt liv. Antingen finner du det intressant, eller också så hoppar du över att läsa det.

Jag tror inte på ”pekpinnar”, och jag är övertygad om att alla kommer fram till rätt beslut för dem, och att det inte finns bara en rätt väg att gå. 

Min önskan är bara att kunna vara till inspiration och att dela det jag lärt mig. Nedan följer min berättelse om min egen mat- och viktresa.

Jag tror det är till min fördel att ha provat en hel del olika ”inriktningar” under många år. Det har för mig skapat en större förståelse, men egentligen har det bara stärkt min inställning som är en de av hela min livsåskådning, och det är att det inte finns bara en väg, det finns oändliga! Därför kan en ”diet” fungera helt perfekt för en person men inte alls för någon annan.

Jag brukar skoja och säga att inom mig bor en verklig ”hälsofreak” men att hon inte har riktigt gett sig själv tid och tillåtelse att blomma fullständigt. Inom mig har det alltid funnits en kärlek för hälsoteer, spirulina alger, groddar och råkost. I skrivande stund har jag åter igen bestämt mig för att bejaka henne, och bestämt mig för att lyssna ännu mer intensivt, på vad det är som jag verkligen bör äta för att må så bra som möjligt.

Jag växte upp med en ganska traditionell svensk husmanskost.  Min mormor var kocka på Harpsund och lagade mat åt bla dåvarande stadsminister Olof Palme. Dessemellan var hon hemmafru, men vad jag minns lagade hon alltid mat. Jag minns speciellt att hon gärna provade nya recept som hon gärna berättade om. Min mamma lagade också mat, men inte med samma glöd och intresse. Men som ensamstående heltidsarbetande mamma, är det något jag kan förstå. Jag minns dock att hon stod hemma i vårt kök och stekte majstortillas i stekpannan, för att vi skulle äta tacos, i mitten av 70-talet långt innan någon i vårt lilla samhälle ens kunde stava till mexikanskt…. Detta var möjligt för att hon hade ”smugglat” hem majsmjöl under vår USA resa.

Under min uppväxt var jag alltid lång och smal. Jag fick mina kvinnliga former, förhållandevis sent – runt 16-års ålder och snart därefter upptäckte jag att jag inte kunde äta ”vad som helst” längre. När jag så, under slutet av 80-talet, flyttade några år till Kalifornien blev jag inspirerad av min kusin som var vegetarian.

Jag minns hur jag experimenterade med tofu för att göra någon slags ”köttfärslimpa”! Inte en av mina bästa stunder i köket! Jag var ung och gjorde det som jag ser som ett klassiskt ”fel”; att genast substituera kött med olika vegetariska alternativ.  Jag blev, som jag tror är rätt vanligt, väldigt radikal och var säker på att jag aldrig någonsin igen skulle äta kött. 

Väl hemma i Sverige igen var det inte lika enkelt. På den tiden fanns det i stort sett inget utbud alls vad gäller vegetarisk mat på lunch resturanger eller liknande varför jag ganska snart började äta räkor, för att kunna vara delaktig i det sociala umgänget med vänner osv. 

Jag förblev vegetarian fram till 1993, då jag blev gravid med vår dotter. Jag hade inga planer på att börja äta kött, men en dag krävde min kropp en leverpastejsmörgås och efter det började jag äta kött igen. Jag säger inte att det var rätt eller fel, bara att det var ett sätt för mig att lyssna på vad min kropp sa. Idag vet jag mer om hur jag ska äta för att få i mig det jag behöver för att må bra, även utan kött.

Småbarnsåren var rätt hektiska och vi levde ”svensson liv”. Det blev mycket korv och snabbmakaroner. Eftersom jag gick upp mycket under båda mina graviditeter tog jag beslutet att bekanta mig med viktväktarna våren 1995. Jag gick ner i vikt men efter det tappade jag gradvis motivationen, började äta ”som vanligt” igen och gick sakta men säkert upp i vikt. Under årens lopp har jag provat olika saker. Intresset för hälsokost, och nyttig, grön mat har alltid funnits men jag har också alltid tyckt att mat ska vara gott! Många recept jag provat under åren har varit vackra på bild men otroligt intetsägande i smak. 

När jag ser tillbaka på livet, tror jag nog att vikt mässigt har alltid stress varit min största ”fälla”. 

Många människor jag mött går ned i vikt vid stress, dels för att de glömmer bort att äta! (hur är det ens möjligt? ;) men också för att deras kroppar svarar på stressen på det sättet. 

Min kropp reagerar precis tvärt om. Trots att jag inte ätit överdrivet mycket så har jag ändå gått upp i vikt. 

Matlagningsintresset har alltid funnits, men ändå inte så starkt så jag någonsin funderade på att göra en karriär av det. När vi så efter många års letande köpte vår kursgård, i skogarna utanför Uppsala, var det ändå min självklara önskan och uppgift att sköta all matlagning och att inriktningen på den mat vi skulle servera skulle vara vegetarisk. Detta trots att jag själv då var blandkostare. 

Vår tid på Wattholma Kursgård blev en stor erfarenhet för mig, och jag har lärt mig så otroligt mycket. Inte bara vad gäller själva matlagningen och hur det är att laga mat till många människor, utan även i förhållande till alla olika preferenser och allergier som finns. Jag kan inte påstå att jag alltid lyckades möta de behov som uppstod, men jag kan säga att jag växte med uppgiften och de sista åren hade en större kunskap om hur jag kunde laga god mat, även utan både mjölkprodukter, jäst, socker och diverse kryddor. Utan den erfarenheten skulle jag definitivt inte kunna det jag kan idag. Jag lärde mig även mycket om människor, och hur jag själv fungerar och reagerar. Att jag kunde kunde känna mig oerhört frustrerad och begränsad av alla special behov och önskemål som kunde trilla in vid olika tillfällen. Idag kan jag se tillbaka på detta med tacksamhet över kunskapen jag fått, och istället fundera över vad det är som gör att vi reagerar med så starka känslor på människor som äter ”annorlunda”, oavsett vad det beror på; egna val, allergier eller annat.

För några år sedan blev jag, som så många andra, introducerad till LCHF. Detta var under en mycket stressig period som kursgårdsägare, och jag kände mig rätt desperat vad gällde min egen kropp och vikt. Så trots att jag tyckte att det hela var rätt ”absurt”, och egentligen gick emot mitt sunda förnuft, så fanns min ständiga nyfikenhet över att pröva något nytt där och sa; varför inte?
Sagt och gjort. Jag köpte flera böcker, läste på internet och lagade LCHF mat till mannen och mig. Vi gick ner några kilon men sedan vände det och vi gick upp igen. Efter ca 4 månader gav jag upp. Jag saknade grönsaker och frukt och jag hade inte lyckats med att gå ned i vikt. Men åter igen var jag en erfarenhet rikare. Jag vet många som gått ner mycket i vikt och mår bra på den kosten, jag har bara lärt mig att det inte är något för mig.

Wakandas Kök har varit ett påbörjat projekt som blivande kokbok under många år. Just när jag gett upp tanken på att någonsin skriva, så har det alltid funnits någon annan, som gett idén luft och energi igen. Någon som helt plötsligt frågar när kokboken kommer. Så då dök tanken om en matblogg upp. Eett sätt jag kan inspirera och dela recept på, tillgänglig för alla som vill och är intresserade.

Jag har själv ganska nyligen gjort en ”resa” vad gäller mig själv, vart jag är på väg och mitt förhållande till min kropp. I december 2011 tog jag beslutet att en gång för alla gå ner de extra kilon jag burit under många år. Ett steg var att börja promenera. Det andra steget var självklart vad jag äter. Jag har nu promenerat i 6 månader, med en aktiv ökning sedan juni månad, där jag går ca 5 km varje dag. Och även om det går sakta så har jag gått ner mina första 10 kg! Jag har ett mål på ytterligare 10 kg, men vet att det får ta tid. Nyligen tog jag beslutet att hedra mig själv genom att lyssna! På alla sätt jag kan. Detta innebar för mig att jag åter igen äter vegetariskt. Jag har tidigare varit intresserad av debatten av alla tillsatser som finns i mat idag, och detta blev åter igen aktuellt för mig. 

Det intressanta för mig nu är att mitt fokus skiftat från tidigare, när det kändes som om det mesta handlade om vad jag skulle utesluta. Nu är fokus mer på vad jag tillåter mig och vad jag vill tillföra min kropp. 

För mig startade det som ett stort behov av en utrensning. Efter vår flytt från Kursgården, med stress och oro, dotterns stundande student mm. vaknade jag två dagar efter studentfesten och upptäckte att jag inte kunde böja ryggen. Min kropp sa helt enkelt att nu fick det räcka! Smärtan påminde mig om att vila var det enda raka. Efter en veckas vila fanns inspirationen ännu starkare att ta mig själv på allvar, att jag vill ha en kropp som orkar, en kropp som skall fortsätta vara min boning och tempel i många år till. Träningen blev mer fokuserad. Och från att ha värk i kroppen efter enbart promenader så har jag nu - tack vare min personliga tränare, min dotter, till och med börjat småjogga och jag mår bättre än vad jag gjort på mycket länge!